Sitter här mitt i natten. Har stickat lite. Stickar just nu dockkläder till Nikes docka och det är jättekul.
Jobbar helgen men börjar sent i morgon så jag känner ingen panik att sova fast snart kallar väl sängen ändå kanske.
Äntligen börjar det kännas bra på jobbet. De nya sköterskorna har börjat komma och det är trevliga tjejer. Unga och nyfärdiga men jag tror det blir bra. Det känns skönt då vi behöver nytt frisk blod som livar upp. Har varit en jobbig tid nu då vi " förlorat" några barn de senaste två veckorna  och man blir lika ledsen varje gång. Trösten är att vi verkligen gjorde allt men det räckte inte i slutändan tyvärr. Tufft jobb som jag ändå älskar hur dumt det nu kan låta. Tror nog att jag stannar där de år jag har kvar tills jag blir pensionär. Vi är allt ett bra gäng trots lite gnäll emellanåt.

Blir så glad när jag läser Sandras blogg och inlägg på Facebook. Du verkar alltid vara på topphumör och glad. Det är så roligt.
Tur att det finns sådana som du!
Livet är ju så,lite upp och ner och då får vi göra det bästa utav det!
Barnen har blivit vuxna och har inte samma behov av mig som jag av dem, tyvärr. Tur att jag har min hund som älskar mig och jag älskar henne. Surrogat? Nej inte alls! Det är livet! Barnen har fullt upp med sitt och jag får njuta i bakgrunden. Det känns jobbigt ibland när man alltid haft barnen i centrum. En dag kommer ni också förstå vad jag menar. Ibland saknar jag så den "gamla" tiden då mina barn bodde hemma, var beroende av mig. Vill krama dem, känna deras närhet ...... Plötsligt är de vuxna! Har inte samma tid för mig! Jag är inte viktigast, naturligtvis. Låter säkert fånigt men en dag kommer ni dit och minns då mina ord.
Ens barn är alltid ens barn och fast de är vuxna och lever sitt liv, vilket jag respekterar , så kan man sakna dem otroligt.
Jag "saknar" mina.

Livet är oförsägbart!
Har ikväll varit på sjukhuset då min vän Mats fått två proppar i vänster hjärnhalva.
Känns tråkigt och det var en underlig känsla när jag satt där och pratade med honom. Vissa stunder kändes det som vanligt och ändå förstod jag att något var fel. Detta var inte den Mats jag känner.
Hoppas innerligt att han kan komma tillbaka och bli sig själv. Vet ju att det kan gå. Kroppen har en bra förmåga att hämta sig så nu är det bara att hålla tummarna.

Jaha så har jag fått nya brillor. Synen är inte så bra så nu får jag tvinga mig använda dessa.
Kan ju inte påstå att det är bekvämt. Kan man någonsin vänja sig? Tycker de är mest i vägen!
Skit är det!

Först vill jag hedra Zamantha . Jag hoppas att hon hittat alla våra änglahundar och har kul med dem.
Idag har vi varit i Köpenhamn på den blå planet med Leo och Nike. Fint och ungarna blev imponerade och även lite rädda av de stora fiskarna. På den andra rundan kändes det bättre och de förstod att fiskarna inte kunde komma ut. . Vi hade en fin dag och som alltid härligt att få vara med barnbarnen.

Nya tag!

Nej nu är det nog dags att ta nya tag. Anneli funderar på att sluta blogga och även Sandra skriver inte så ofta. Tycker detta är tråkigt då jag uppskattar att läsa bloggarna. Kan vi inte alla rycka upp oss och skriva lite? Det behöver ju bara var en rad eller två om hur den senaste veckan varit. På det viset håller vi kontakt och man följer varandra. Jag vill försöka detta . Vad säger ni andra? Några rader i veckan? Klart vi kan eller hur?!

Tror jag ångrar mig med bloggen. För vem skriver jag egentligen? Mig själv? Eller andra? I alla fall är det inte många som läser och jag beslutar mig för att sluta.
Kanske jag någon dag får viljan tillbaka  men nu känns det inte kul. Inte ens syrrorna mina är intresserade så jag lägger ner!
Sorry Anneli!